När man 1928 grävde en kanal i Björke by, fann man delar av en farkost i gyttjan på kanalens botten. Ingen noggrann undersökning företogs vid detta tillfälle, men när man hösten 1947 rensade kanalen, rapporterades det, att man åter funnit rester av en båt. Härvid antyddes att fyndet, som låg nere i torven på ett djup av nära två meter, var en förhistorisk båt. Den grävdes ut på våren 1948.

Tekniskt sett var utgrävningen mycket svår. Båten bestod av ett brett, urholkat bottenbord av lindträ. Träet var mjukt som ost. Vid detta bottenbord, som i för och akter formats till en kölliknande ås, var ett brett sidobord nitat med hjälp av runda järnnitar med runda huvuden. Nitbrickorna (eller märkena efter dem) var rombformade och fanns på båtens insida. I båtens båda ändar fanns rännformiga, triangulära och spetsiga stävar av lind. Dessa delar motsvarar troligen dem, som man tidigare känt från vissa hällristningar från bronsåldern.

Björkebåtens stävkonstruktion är av en typ, som hittills varit okänd. Utvecklingsmässigt sett växer det samman med den rännformade stäven till en modern stam med en fals, där sidobordens ändar sluta.

Typologiskt sett bör utvecklingen i Norden ha gått därhän ungefär vid tiden för Kristi födelse, och detta antagande har blivit visshet, när fil.dr. R Sandegren genom pollenanalys lyckats bevisa, att båten måste ha hamnat i mossen omkring år 100 e Kr.

Båten är den äldsta nitade farkosten i Norden. En spricka i bottenbordet har man reparerat genom att sy enligt äldre metod. Spanten är till antalet sex och har med enkvistar surrats fast vid vid utsparade klackar i borden, ett förfaringssätt som också kom till användning under folkvandringstid och vikingatid. När båten övergavs, var den ett gammalt vrak.

Båten kan nu beskådas på Länsmuseét i Gävle.